Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
att kantra. Det var delvis hennes eget fel. Men!
Just därför borde han sannerligen hålla sig för
god att håna henne. Det var skändligt och hon
blev för varje steg alltmera ömfotad och oförsonlig
och fast besluten att digna.
Kanske hade hon också gjort det, ty Jonas hade
sagt sitt och själv kunde hon ingenting säga
eftersom hon var oförsonlig. Emellertid tycks Vår Herre
ha uppmärksammat paret och han tör väl ha
tänkt: Vad är nu det där för unga idioter? Jag
kan inte upptäcka vare sig mål eller mening med
deras vandring. Inte gå de för nyttas skull och inte
för nöjes. Det måste vi stoppa! Så tog han en
av sina stora mörka regndukar och bredde ut över
himmeln, kvickt och behändigt alldeles som då en
skicklig kypare slår ut duken över bordet.
Att digna går väl an men att digna i hällregn
på en lerig landsväg? I splitterny promenaddräkt!
Utan att direkt vända sig till personen vid sin
sida yttrade hon: Blir det regn? Det fann han
mycket troligt, ty dels var himmeln jämnmulen, dels
yrde i luften någonting vått, som mycket liknade
regn. Och han sa: Låt oss springa. Det finns ett
värdshus ett stycke längre fram.
De sprungo. Han tog henne om livet för att
draga henne med sig och öka takten. Efter fem
minuter orkade hon inte springa längre. De
åter-togo sin förra takt men han höll henne alltjämt
om livet och hon lät det ske. Det betydde icke
försoning men hon var mycket trött och behövde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
