Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
slog aldrig slint! Visserligen vägrade han buttert
till en början, men efter några minuter började han
harkla och gnola. Under tiden satt kaptenen
kapprak i sin emmastol, stirrade framför sig och tryckte
allt hårdare samman läpparna — just som om han
kämpat med sig själv. Nu satte sig Edward vid
pianot, föreslog en sång, ställde upp noterna,
började preludiera. Det blev kaptenen för svårt. Utan
att säga ett ord knuffade han undan systersonen
och tog hans plats. Sedan musicerade de båda
herrarna till mat- eller liggdags. Musicerade alldeles
som förr — undantagandes att de i stället för
en beundrande kvinna hade tre flinande pojkar till
åhörare.
Max & Eddie hade alltså orsak att intressera sig
för namnet Kerrman. För resten visste hela släkten
att J. A. C. hade en »dulcinea» och en »oäkting»
(föraktfullare uttryck kunde man ej finna), som
han någon gång besökte. Kvinnan kunde vara
identisk med fru Kerrman och unge Kerrman i Paris
kunde vara hennes son. Men var det troligt, var
det rimligt? Visst kan slumpen spela oss underliga
spratt — men att låta denne »oäkting» dimpa ned i
Paris och just på det lilla pensionatet där hans
okända släktingar tagit in, det var för utstuderat.
Bröderna brydde sig inte ens om att göra några
efterforskningar.
Emellertid hade slumpen ingenting med saken
att skaffa. Kerrmans ankomst till pensionatet
berodde ytterst på bankir Bourmaisters stränghet och
8. — Bergman, Jonas och Helen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
