Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
Nå Kerrman, säger gubben en dag och lägger
vänligt sin hand på hans axel. Hur förhöll det sig
med din födelseort? Har du frågat din mor?
Han reser sig stödd mot pulpeten. Det känns
segt och tungt i alla lemmar. Han är utledsen på
det hela. Han har ett mycket enkelt sätt att komma
ifrån saken, han ämnar säga: Jag har glömt att
fråga min mor. — Det ämnar han. Men plötsligt
slår hans slapphet om i trots. Gud lät inte
gubben glömma — inte ens så liten favör kan en
oäkting utbedja sig.
Han ställer sig i olyckans giv akt och utan att
se på den gamle, svarar han:
Mor bad hälsa, att inte heller hon minns, var
jag är född. Hon sa, att det är så längesen —
Tystnad. Därpå en sjudande klassfnissning, som
lägger sig lika hastigt som den blåst upp.
Gubbhanden kniper till kring hans skuldra, släpper och
faller med kraft mot hans kind.
Han är människovän, den gamle, och
människokännare. Just därför förgår han sig. Han har sårats
i sin ädlaste ambition. Han har gjort sig särskild
möda att förstå och leda denne yngling, som
väckt hans intresse och medlidande. Hur lönas
han? Med ett grovt, plumpt, dumt, fräckt skämt!
Sannerligen, han är i högsta grad en fridens man,
men han ångrar inte örfilen. Hans lugna, gamla
kropp skälver av iver att fortsätta agan.
Någonting måste göras! Han vet bara inte riktigt vad —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
