Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
grått vid tinningarna, samma höga, vinkliga panna
med hårfästet nedgående i en spets, samma näsa,
mun — hakan hos sonen något bredare. Samma
mörkblå ögon. Skillnaden är hudfärgen. Kaptenens
är blek, elfenbensgul. (Samma färg har hans
systersöner, i synnerhet Edward.) Sonen är tunnskinnad,,
blossande röd. Nu, efter några sekunder, tar fadern
betyget och ögnar långsamt igenom det. Så säger
han sakta: Jenny, min vän, kom hit. — Modern
sätter sig bredvid honom. Han håller nu upp
betyget så att båda kunna läsa, med pekfingret
följer han rad för rad och samtidigt läser han
lågmält och långsamt: Kristendom — — AB —
–Svenska–AB–-Matematik–
AB. Slutligen låter han handen med betyget sjunka,
han betraktar modern i cirka tio sekunder. Så
vänder han sitt ansikte mot sonen. Sju à åtta
stora tårar rinna utför hans kinder! Sju à åtta.
Man skulle kunna tro, att han räknar dem med
hudens känsel. Sju à åtta — sen slutar han helt
enkelt. Känner han någonting i bröstet? Vem vet!
Människor, som av någon kraftig anledning
nödgas »lägga om» sitt liv, skapa sig en ny
personlighet, tvingas att om än omedvetet träna sina
känslor till det yttersta. De gråta och skratta på
befallning och med känsloyttringen följer väl något
som liknar känsla. Efter att i en halv minut ha
betraktat sin son, lyfter han åter handen och lägger
den på gossens axel. Han säger med sträv stämma
(gråten):
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
