Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En mor går i sitt hein, stökar till natten.
Sömnaden lägges undan, kökskärlen ställas in. Den
stora potatiskokdagen i eftermatens vecka är över.
Och med den mycket annat. Där borta i sängen,
vänd mot väggen, ligger gossen. Hon ser hans
röda, vinterförfrusna öra sticka upp över lakanet.
Hon hör honom snusa. Har han somnat?
Kanhända. Hon stannar mitt i sysslorna, lite slö i
sin trötthet, händerna hänga slappt framför magen,
huvudet hänger det ock. Hon ser eftertänksamt på
golvplankans kvistar. Säger till sig själv:
Ja, nu så — nu vet han allt —
Hon stökar, hon börjar klä av sig, hon gör ett
sista ritualmässigt besök vid gossbädden, stoppar
ned en flik av täcket.
Och hon säger till sig själv:
Undras va han nu ska tänka?
Hon får inte något svar. Frågan är för tidigt
väckt. Sju år senare kom svaret. Visserligen hör
hon det ej.
Fast gu vet. Kanske hon hör.
Förståndets andra
saltomortal.
Några veckor senare skulle bankir Bourmaister
gripas av en fantastisk misstanke. Han misstänkte,
att J. A. C. Loewen sänt
sin son till Paris för att
infånga hans dotter och
genom henne utkräva hämnd för bankirens
grymhet anno 62. I så fall måste man säga, att J. A. C.
själv i sista stund omintetgjorde en djävulsk plan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
