Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
Sista backanalnatten togs grundligt. Ungdomarna
kommo hem vid niotiden på morgonen. I
pensionatets vestibul, med sina mörkblommiga tapeter,
sina klädhängare, tungt men säkert bärande gedigna
och föga snitsiga överplagg, kappor, rockar, hattar,
sin soffa, fet av kuddar och antimakassar, sitt slitna
parkettgolv gjorde — enligt Eddi — på den
feststämda skaran ett ohyggligt trist och småborgerligt
intryck. Mitt upp i denna småborgerlighet uppdök
nu en svartklädd tjänsteflicka. Den svarta dräkten
bar hon visserligen var dag, men hållning och
uttryck voro ej vardagliga. Hon lyfte armarna
med händerna knutna (ungefär som Mary hos
sibyllan), hon sträckte sig på tåspetsarna, hennes
huvud lutade något åt höger, hon såg ut som
om hon hängt på ett osynligt kors, och med ett
oändligen plågat och vredgat uttryck ropade hon i
en sträv viskning: Tysta! Uppför er anständigt!
Har ni inte aktning ens för döden!
Döden?
I den tysta våningen förnams kort efter midnatt
ett jämrande, pipande läte. Värdinnan och hennes
tre tjänsteflickor lågo någon stund och lyssnade i
halvslummer, ovilliga att vakna. Snart växte
jämmern till starka stönanden och ur dessa trängde
skarpa skri som från en kvinna i barnsnöd.
Äntligen bekvämade sig de tre fruntimren att lämna
den ljumma slummern. De störtade ut i
korridoren. Där vacklade famlande en vit gestalt av
och an, ej olik en vingskadad fjäril. Hon ropade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
