Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
0 Gud, hjälp, hjälp, förbarma dig! Mor, mor, jag
lider! Jag har tagit gift.
Värdinnan sände den ena flickan till närmaste
polisstation. Under väntetiden hällde hon mjölk
1 den sjuka och sökte förmå henne att kräkas.
Trots smärtorna tycktes den sjuka ovillig att göra
något till sin räddning. Mellan anfallen hörde frun
henne mumla: Nej, nej, de ha dödat mig. Jag vill
inte leva. — Efter ungefär en halvtimme fördes
hon av polisen till sjukhus.
Allt detta berättade den upprörda flickan i svart
för ungdomsskaran. Hur snabbt vissnade icke
Dionysoskransarna kring dessa unga, heta
tinningar! Där stodo de askgrå i sina ansikten,
klapprande med tandraderna, som en gång skola
blottas till ett ohyggligt långt leende.
Nu inträdde från gatan den andra tjänsteflickan.
Hon kom från sjukhuset. Själva den atmosfär av
saklighet, som omger ett sjukhus, dess läkare,
personal, anordningar, hade befriat henne från
nattens hysteriska skräckstämning. Hennes
»nykterhet »verkade lugnande. Likvisst voro nyheterna ej
alltför hoppingivande: Hon lever ännu. Men–-
Ordet »lever» sände en sprittning genom
ungdomsskaran. Man andades lättare. Lever! det är
ju huvudsaken. Max ropade: Blommor!
Blommor! Vi måste ge henne blommor! — Han rusade
omkring med framsträckta händer, som om han
velat kasta sig över en rabatt eller plocka den
solkiga tapetens dunkelvioletta liljor. Papuanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
