Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag måste tyvärr besvära båda herrarna
Bourmaister med att ställa sig till rättvisans
disposition.
Paragrafmustasch.
Paragrafmustaschen var en streber av Jäses typ,
en ung man som a tout prix vill göra karriär.
Enligt sin egen uppfattning
beslöt han att noggrant
undersöka, huruvida här förelåge ett brott. I själva
verket beslöt han att här skulle föreligga ett brott.
Fatala omständigheter kommo honom till hjälp.
Före giftintagandet hade den stackars flickan skrivit
tvenne brev, som hon lagt på sitt bord — det
ena till Max, det andra till Eddi. Breven innehöllo
till nio tiondelar idel svammel, sannolikt påverkat
av Kameliadamen. Några fraser blevo emellertid
av betydelse. Till Max dessa: Vad du sökte hos
mig var icke kärlek, det var skändlighet. — Du
har drivit mig i döden. De fatala fraserna till Eddi
lödo: Jag är ej mer. En obetydlig viol har vissnat
vid din fot. Du har så velat, Eddi! (Tydlig
teaterpåverkan.) Min älskade, min avgud, en död kvinna
ligger framför dig. Sätt din fot på hennes barm.
Är du nöjd? Då är jag nöjd.
Bakom dessa falskt klingande utrop låg
naturligtvis en blott alltför äkta smärta. Man har icke
rätt att av ett »falskt patos» sluta sig till en
förfalskad, låtsad känsla. Den stackars flickan såg
säkerligen i Max och Edward sina mördare, den
ene hatad, den andre älskad. En mindre ambitiös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
