Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Bankiren yttrade:
Min käre Jonas — Jonas Kerrman — detta
farväl är ju för oss alla — hur skall jag säga? —
verkligen smärtsamt? Eller hur, Cecilia, du delar
min åsikt? (Skarp blick på fru Cecilia. Utan
verkan.) Jag vill ej förneka att ni — på mig — på
oss alla — personligen — under denna hårda
prövotid gjort ett mycket fördelaktigt intryck. Man
skulle kunna önska, att er rådighet, allvar,
självdisciplin, enkla seder vore oftare tillfinnandes hos
nutidens ungdom. (Fruktansvärd blick på Max &
Eddi. Ingen nämnvärd verkan.) Vår aktning skall
städse följa er och det stöd jag möjligen kan
giva er på er framtida bana kommer — det vågar
jag säga — ej att utebliva. Hm. Ja — ja — vad
tycker du, Cecilia? Skulle vi ta in en flaska
champagne för att önska herr Kerrman lycka?
Det tycker jag visst inte, sa fru Cecilia. Man
blir så tung i huvut.
Du kan ha rätt, Cecilia. Vi nöja oss alltså med
att säga: lycka till, herr Kerrman. Och. Och. Vad
jag mer skulle säga —?
Stackars bankir Bourmaister! Detta tal, som
vållade honom så mycket besvär (han var eljest
en god bordstalare) var fullständigt förspillt.
Ingen lyssnade. Nu först sa han något, som
åtminstone hos en person väckte uppmärksamhet.
Och denna fras skulle föra bankiren rakt in i den
stora förödmjukelsen. Han sa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
