Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den var gammalmodig kronprinsens kalesch,
men det var någonting festligt över den. Det var
också någonting festligt över kaptenen-dandyn från
anno 62. Det var — säga vi till sist, ty det är
självklart — fest över Guds vårdag, över ängar och
skog.
Plötsligt grep kaptenen fru Fagerlinds hand
och kramade den hårt. Den gode Jase! tänkte hon,
han tackar mig för alla dessa år! — I detsamma
viskade han: Låt mig stiga ur. Stanna. — Den
beskedliga människan blev lite förvirrad men
trodde, att här förefanns ett av dessa vanliga
naturbehov, som man så diskret som möjligt
tillfredsställer. Hon ropade därför: Håll Johannes!
Kapten vill röra på sig ett slag. — Kaptenen steg
ur. Den lilla vardagshändelse, som Fagerlindarna
väntat, inträffade ej. Jase gick ett par slag av
och an på vägen med knytnävarna tryckta mot
bröstet. Därpå steg han åter upp i vagnen och
ropade muntert: Till Paris, mitt herrskap! Till
Jonas och Helen! Raska på, Johannes!
Man anlände till Aspafors’ station i synnerligen
god tid. Kaptenen och hans värdfolk togos emot av
stinsen, som överlämnade en del post. Se här! Se
här! utbrast kaptenen förnöjd. Brev från Jonas!
Det kom i sista stund kan man säga. Låt nu se,
vad den gynnaren har att förtälja!
Han steg in i en liten lövsal, följd av de glättigt
surrande Fagerlindarna. Han slog sig ned på
bänken och bröt hastigt brevet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
