Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 7. Åkerjordens gödsling. - B) Ofullständiga gödslingsämnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
268. Mossjorden är – såsom i det föregående
angifvits – af mycket olika beskaffenhet, beroende af de
växter, som gifvit upphof till dess bildning. Högmossarna
lida fullständig brist på tillgänglig näring af alla slag
för åkerbruksväxter. Det första man har att göra vid
en högmosse, som blifvit beredd för odling, är att kalka
densamma. Gödslingen bör bestå af thomasslagg, kainit
och chilisalpeter. Äfven på högmossarna kan
kväfvetillskott erhållas genom att där odla baljväxter. Lågmossarne
behöfva oftast endast gödslas med fosforsyra och kali.
Lämpligast är att använda thomasslagg och kainit, men
den senare kan äfven utbytas mot högprocentiska
kalisalter.
8.
De konstgjorda gödslingsämnenas användning för
olika slags kulturväxter.
269. Från agronomisk synpunkt har man ordnat
åkerbruksväxterna i vissa grupper alltefter de produkter
de lämna, nämligen: stråsädesväxter, baljväxter, olje- och
spånadsväxter, rotväxter och foderväxter. Samma
indelning kan bibehållas ifråga om deras behof af gödsling.
Hvar och en af dessa grupper företer nämligen vissa
egendomligheter. I allmänhet förhålla sig de växter, som
räknas till samma grupp, i mångt och mycket på
liknande sätt, bland annat beträffande förmågan att
tillgodogöra sig vissa näringsämnen. Man är frestad förmoda,
att det eller de växtnäringsämnen, som en planta
innehåller i större mängd än andra, också företrädesvis
behöfde gifvas henne i gödslingen; men detta är så långt
ifrån förhållandet, att just motsatsen äger rum. De
senare årens studier öfver kulturväxterna hafva nämligen
visat, att det ämne, som en planta upptager i största
mängd, kan hon lättast förskaffa sig, äfven ur
jämförelsevis svårlösligt material, samt att af det eller de ämnen,
som förbrukas i minsta mängd, ett öfverskott alltid bör
finnas i lätt upptagbar form i jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
