Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 12. Nyodlingar. - A) Allmänna grundsatser för nyodlingars verkställande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej djupt och finnes under detsamma ett godartadt torflager eller redan
färdigbildad mylla, och om alfven ej ligger för djupt samt är af
godartad beskaffenhet (d. v. s. om denna består af märgel, lera eller fast
sand), så kan odlingen alltid företagas med hopp om framgång,
allenast fältet har det läge, att det kan behörigen afdikas. När
sistnämnda villkor kan uppfyllas, lämpa sig bränntorfs- och dymossar
samt kärr, mader och myrar för slättlandstrakterna mycket
fördelaktigare till odling för bildande af åkerjord.
709. Bränntorfsmossarne, som till största delen bestå af
osönderdelade rötter och stjälkar m. m. efter vissa kärrväxter af fastare
byggnad, kunna, efter verkställd afdikning, med lätthet odlas samt
förvandlas till fruktbar åker- och ängsmark. Men de äro redan i sitt
naturliga skick af det värde, att de å många orter gifva årligen
ansenliga inkomster endast och allenast genom användning till bränsle;
och då torftäkten bedrifves som sig vederbör, lämnar densamma
årligen värderika skördar, under det att bränntorfven återväxer, så att
mossarna kunna till torftäkt äfven för framtiden användas och sålunda
förblifva till stor nytta utan att odlas,
710. Dymossarne (lågmossar) bestå till största delen af redan
färdigbildad växtmylla, med inblandning af jordarter från
kringliggande högre belägna trakter. Dessa mossar lämna ypperliga
odlingsmarker, sedan de blifvit behörigen utdikade, hvilket äfven är
händelsen med kärr, mader och myrar eller i allmänhet med sidländta,
gräsbeväxta marker, hvilka äga en sur, men godartad växtmylla, strax
under gräsbetäckningen samt fast botten på ett mindre stort djup.
711. Högländt mark, som ej är för mycket stenbunden eller
belamrad med en mängd stora stenar och block, kan alltid odlas till
åker, allenast jordmånen är af godartad beskaffenhet. Vi hafva förut
uti tredje kapitlet om åkerjordarterna angifvit, – huru de olika
blandningsförhållandena mellan dessa hufvudbeståndsdelar – sand, lera, kalk
och mylla – bestämma åkerjordens större eller mindre bördighet, och
redan före odlingen kan man af jordmånens beskaffenhet sluta till
framtida värdet af de till odling afsedda fälten. För bedömande af
ett fälts odlingsvärde måste man dock taga i betraktande såväl
matjordens som alf vens natur äfvensom fältets läge, hvilket kan vara mer
eller mindre förmånligt, allt efter markens olika sluttning åt olika
väderstreck. Fält, som slutta mot norden, uppvärmas vida senare och af dunsta
vida långsammare än de, som slutta mot söder. De, som slutta mot
öster, uppvärmas mera än de, som slutta mot väster, och de förra
hafva genom morgon- och middagssolens starkare inverkan en lifligare
vegetation. Lämpligast är det, när åkerfälten hafva någon ringa
lutning mot söder eller öster; de komma då alltid att förete en lifligare
växtlighet, än vid lutning åt motsatta väderstreck. Mot norr och
väster starkt sluttande fält uppvärmas af solen allt för litet; de, som
hafva en stark sluttning mot söder eller öster, uppvärmas däremot
för mycket under sommarhettan, och i båda fallen lämpa sig sådana
fält mindre väl till åkerjord, utan snarare till skog och betesmarker.
Efter de å marken förekommande träden och buskarne kan man
äfven bedöma en trakts värde för åkerodling. Där ädlare löfträd
förekomma i mängd, råder i allmänhet en större fruktbarhet än där sådana
saknas. Där granen växer är marken tjänligare till odling än där tallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
