| 20 |
Dagen efter det stora mötet infann sig en livréklädd betjänt hos den sjuke ingeniören och framförde tillsägelse till en audiens hos den gamle generalen samma dags middag.
Ingeniören lät hälsa att hans hälsotillstånd ej tillät honom att lämna sängen på flera dagar men att han, så fort han blef återställd, skulle hörsamma kallelsen.
Pompowski, så var ingeniörens namn, undrade mycket öfver hvad gamle general Swinekow kunde vilja honom. Han visste själf intet om generalens intresse och hans afslag att teckna aktier.
Till slut kom han till den öfvertygelsen,
| 21 |
att generalen hade funnit misshag i hans något häftiga uppträdande och nu ville gifva honom en allvarlig tillrättavisning.
»Aj, aj,» tänkte Pompowski, »nu har jag stött mig med landets allra mäktigaste privatman, Rysslands Krösus. Det var illa nog -- men hvem i all världen kunde låta den slyngeln Montgomery stå och ljuga så fräckt som han gjorde, utan att säga ifrån. Nå väl! Generalen får banna så mycket honom lyster, jag skall veta att svara.»
Och därmed vände sig ingeniör Pompowski på andra sidan och somnade.
Under de dagar som förflöto innan ingeniören tillfrisknade, fick general Swinekow förgäfves vänta på hans besök. Och för hvar dag som gick blef den gamle generalen mer och mer nervös.
»Fan till bläckhorn» och »Den mannen måste jag träffa,» voro hans vanligaste satser.
Ingeniör Pompowski, som var ogift och 28 år gammal, bebodde en lägenhet på tre rum i Orleanska Sudi. Hans trotjänarinna, som hade varit i tjänst hos familjen
| 22 |
Pompowski sedan långt före ingeniör Ostros födelse, skötte hans hushållning.
Det var en äldre jungfru af den gamla, goda stammen och tvenne saker voro henne heligare än allt: Gud och zaren.
Gud var för hennes begrepp konklusionen af allt som var ädelt, godt och härligt, och zarewitsch hade tillsatts af Honom för att regera öfver det stora, ryska folket.
Ingeniören hade omtalat för henne föredraget i Borislowskis Hall, men den gamla Zandra bara ruskade på hufvudet och sade:
»Sådana nymodärna påfund! Åj, åj! Det slutar aldrig väl. Nog har väl naturen själf tillräckligt af värme, sol och glödande berg, utan att människan skall mästra den och skaffa ännu mera. Jag säger bara, att det slutar aldrig väl med sådan högfärd.»
Då invände Pompowski understundom, när det föll honom in:
»Men kära Zandra, det är människans plikt, att begagna sig af jordens möjligheter så långt hon förmår.»
»Må vara,» svarade Zandra, »men det finnes dock en gräns, som människan ej får
| 23 |
öfverskrida. Och detta, att framskaffa mera värme än Gud har ansett att vara nyttigt för människan, det är dock litet för mycket.»
Och lika säkert som att dessa ord uttalades var ingeniörens svar:
»Du har åtskilligt af en filosof, kära Zandra.»
Och Zandra var också verkligen en ovanligt tänkande kvinna.
Det kunde hända ibland att de resonnerade om lifvet och dess betydelse dessa bägge, hon den gamla trotjänarinnan och han, den unge, lifskraftige husbonden och resonnemanget ändade alltid i den största förståelse. Ty de blefvo bägge eniga om, att till allra sist, när människan har trängt så långt hon kan, när alla gåtor ligga klara och lösta och när vetenskapen har spelat ut sin sista, stora trumf, då finnes det ännu kvar en sak som aldrig dör, aldrig blir gammal, och aldrig förändras, en sak som är evig -- det är att göra godt.
»Om man bara vore säker på, att denna värmen vore af det goda för
| 24 |
mänskligheten,» menade Zandra. »Och att det inte bara vore en affärsspekulation och jobb --»
»Du har rätt,» svarade Pompowski, »men jag vet sättet -- åh -- vänta bara, jag vet det.»
Mera sade ingeniören aldrig, men öfvertygelsen strålade ur hans ögon.
Gamle general Swinekow var en mycket originell herre. Han var utan tvifvel Rysslands rikaste privatperson, hans gods sträckte sig öfver oerhördt stora arealer och hans slott lågo spridda öfver nästan hela det ryska riket. Detta var ju mycket originellt, alldenstund ingen annan ryss kunde uppvisa maken -- men hans egentliga originalitet sträckte sig in på helt andra områden. Så hade han ett egendomligt sätt att spekulera med sina pengar. Där gällde för honom: »Intet eller allt.» Med småsummor bidrog han gärna öfverallt, men försökte någon att förmå honom till att våga större belopp, svarade han med ett fint leende:
| 25 |
»Visa mig på en alldeles vansinnigt stor affär, en, som om den misslyckas kan totalt ruinera mig och jag skall gå med på den. Naturligtvis under den förutsättningen, att den, om den lyckas, tillför Ryssland fördel och ära.»
Flere, som kände denna generalens vurm, hade på mötet i Borislawskis Hall just sökt att begagna sig häraf, men generalen svarade endast, att han ingalunda fann Montgomerys plan så storslagen, och att den, om den också kostade hundra millioner rubler, alls icke skulle ruinera honom.
»Dessutom,» sade han, »blir nog Rysslands ära tämligen liten af denna yankees idé. Nej, kära vänner, bättre förslag få ni allt komma med.»
Ingeniör Pompowski tillfrisknade ändtligen och anmälde sig till audiens hos generalen.
Det var för honom ett synnerligen viktigt möte och egentligen förstod han ej alls,
| 26 |
hvarför general Swinekow önskade tala med honom. Men hans aningar sade honom, att detta sammanträffande ej skulle blifva af uteslutande behagligt slag.
Pompowski fördes in i generalens bibliotek.
Knappt inkommen, mottogs han utan en hälsning af kommandoordet:
»Sitt!»
Ingeniören bugade sig.
»Sitt, sitt, för fan.»
Pompowski satte sig ned på en stol.
»Jaså, min herre,» fortsatte generalen, »man är så storslagen af sig, att man vågar uppträda på ett möte, hvarest landets förnämste män samlats och där föra ett nästan ohöfviskt tal.»
Generalen reste sig ur sin länstol och gick fram mot ingeniören i det han fortsatte:
»Hvad är ni då? Är ni en Krösus? Har ni guld? Eller är ni galen?»
Då grep ingeniörens häftiga, impulsiva humör honom, han sprang upp och ropade:
»Hvad jag är, herr general! Jag är ingen Krösus -- nej, jag är mera än så -- jag är
| 27 |
kung. Jag är kung i ett land, där allt skiner och lyser. Där alla stenar äro af bländande opal, safir och rubin, där alla träd och blommor äro vuxna af guld och silfver, där fåglarne skimra som morgonens purpurglöd. Där äro alla människor goda, där finnes ej sorger och allt är möjligt. Det landet är mitt -- dess kung är jag.»
Generalens ögon lyste.
»Jag börjar tro, att ni är litet vansinnig,» sade han.
Ingeniören fortsatte:
»I det landet släpper jag ingen in, som ej är rikt beklädd med guldstycken -- det skulle störa mitt lands harmoniska, gyllene prakt.»
»Och hvar ligger det landet?»
Pompowski förde handen till pannan.
»Här, herr general, här innanför. Mitt land är fantasiens förlofvade land, idéernas himmelska rike.»
Generalen gick fram till ingeniören och i det han lätt slog honom på skuldran sade han:
»Utmärkt, unge man! Men låt mig få
| 28 |
slippa in i ert land ett ögonblick. Glänta litet på den dörr, som för in till er nya Golfström, den som ni nämnde under föredraget.»
»Mycket gärna, herr general.»
Och återgäldande generalens kommando vid hans inträde, befallde ingeniören den gamle krigaren:
»Sitt!»
»Hvad behagas?»
»Sitt, sitt för fan!»
»Hvad, hvad tusan nu då,» framstötte generalen och sjönk ned i en stol.
»Ni är nu inne i mitt rike, herr general. Jag är kungen och det är jag, som befaller. Det var ju ni själf, som bad mig att öppna porten.»
Och nu framlade Pompowski för den förvånade generalen sin plan om den nya Golfströmmen, den plan, hvars make i djärfhet och storslagen fantasi denne aldrig ens hade kunnat drömma om.
Och ju mera han talade, desto lifligare blefvo Swinekows ögon. Den gamle generalen hade blifvit ung på nytt.
| 29 |
Hela den väldiga planen låg klar för honom och han utbrast:
»Hvad är det lilla schaktet vid Moskwa emot denna enorma idé. Men tysthet, absolut tysthet måste vi iakttaga. Jag skall söka att få zarens moraliska stöd, så tänker jag pratmakarne hålla sig tysta så länge.»
Ännu flere timmar förflöto.
Slutligen voro de båda männen färdiga med sina förhandlingar.
Då höll den gamle generalen i sin hand ett papper, hvars underskrift, generalens egen, ännu var fuktig. Och han sade, i det han öfverlämnade ingeniören papperet:
»Min herre! Se här mitt namn och vår öfverenskommelse. Härmed gifver jag er oinskränkt fullmakt att utföra ert projekt: ’Den nya Golfströmmen’ och ställer alla mina medel till disposition för sakens realisation. Go on! Gör Ryssland till världens största nation på hafvet, gör Sibiriens stepper till fruktbara, vajande fält och gör hela världstrafiken en sådan tjänst, som ännu ingen människa har drömt om. Ät, drick och var glad och god, men låt alltid
| 30 |
hjärnan hålla sig frisk, som det höfves en kung i fantasiens härliga, blomstrande land!»
Ingeniören tog bockande papperet och ämnade just säga något, då generalen fortsatte:
»Ni är komplett vanvettig!»
»Hvad befalles?»
»Ändtligen har jag funnit den vanvettiga idén, som jag har sökt så länge,» och gripen af en plötslig förtjusning lät den gamle generalen denna sats åtföljas af ett par kraftiga hurrarop.
Ingeniören såg förvånad på honom.
»Jag beder om en förklaring! Håller ni mig för narr?»
»Nej, kära vän,» sade generalen, »det vare mig fjärran. Men nu skall ni få höra: Att veta är en sak; vanvett är något helt annat. Att veta är att förstå det, som alla böra och kunna begripa. Att vara vanvettig åter, det är att veta något, som hela mänskligheten icke fattar eller som den tror är alldeles outförbart. Och just sådan är er plan. Den är den vanvettigaste jag
| 31 |
ännu hört talas om. Och just därför är den stor och skön. Och den är värd att utföras.»
»Tack, herr general.»
»Tack, unge, vanvettige man! När idén är realiserad -- se då är ni klok nog, nu däremot är ni allt för klok. Bon jour, monsieur och lycka till!»
Ingeniören grep generalens framräckta hand och sade;
»Tack, herr general och jag hoppas, att allt skall lyckas.»
Och Pompowski aflägsnade sig med det dokument, som antagligen i det ögonblicket var Rysslands viktigaste papper, väl förvaradt i sin portfölj.
