| 81 |
Både Pompowskis alla anläggningar och mr Montgomerys jätteschakt drefvos nu vidare i trenne år.
Då slutade »A.-B. Jordens inre värme».
Man kunde ej arbeta där längre. Schaktet hade nått ett djup af 3.500 meter och värmen var fruktansvärd, ty allra längst ned hade man funnit en synnerligen lös bergart.
Arbetarne måste arbeta med mycket litet på sig och efter att de hade slungat kalsongerna, hyfvade de också både fikonbladet och frimärket.
De dogo som flugor.
Isen smälte innan den nådde bottnen och det fastän den var »dubbelfrusen», en
| 82 |
härlig uppfinning af den geniale. Han menade att is, som endast hade frusit litet var ingenting med. Han uppförde därför ett fryseri och lät omfrysa den innan den sändes ned.
Det gick inte -- men det gick pengar.
Sedan försökte man med flytande luft.
Men då började aktionärerna brumma och bråka och säga, att om också härigenom kunde vinnas ytterligare 500 meters nedträngande mot djupet, så nåddes dock aldrig målet.
Man hade blifvit led på hela företaget. Humbugen låg klar för alla: »På detta sätt kunde jordens inre värme -- ehvad den nu kom sig af Pompowskis tryckteori och var en lokal »sårfeber» eller af ett glödande inre -- absolut ej lösas. Annat måste det till.
Och samma dag som »A.-B. Jordens inre värme» störtade, kom det ett telegram från general Swinekow till Pompowski så lydande:
»Kom strax till Petersburg!»
(Detta telegram var ingen egendomlighet,
| 83 |
ty under de 12 år som gått, hade naturligtvis ingeniören ofta besökt S:t Petersburg; det hade förts underhandlingar om både det ena och andra).
Och ingeniör Pompowski kom.
»Har ni tänkt på en sak, min käre vän?» frågade generalen. »Nämligen om vi för vår räkning skulle kunna hafva någon nytta af jätteschaktet ifall vi öfvertoge det? Det fås nog mycket billigt nu.»
»Ja, jag har verkligen tänkt litet på den saken,» genmälde Pompowski.
»Nå, och till hvilket resultat har ni så kommit?»
»Det beror på många omständigheter, om det kan duga. Först och främst, om det finnes vatten i närheten och så om fallhöjden är tillräckligt stor.»
Man rådsporde därpå kartorna öfver Moskwatrakten och kom till det resultatet att det ej förefanns någon möjlighet att tillgodogöra sig det arbete, som utförts genom jätteschaktets neddrift. Det låg allt för högt i terrängen och alla älfvar lågo lägre än schaktöppningen.
| 84 |
»Godt,» sade generalen, »då menar jag, att vi ändtligen äro färdiga med saken så, att den nu kan gå till offentligheten.»
»Ja, nu är just rätta tiden inne. Norra ishafvet är nästan isfritt äfven om vintrarne och tidningarne börja tala om den märkvärdiga värmen däruppe. De framkomma ju, som ni vet, med de besynnerligaste teorier.»
»Javisst.»
Generalen räckte ingeniören ett papper.
»Här är vår sista koncession. Som ni ser, hafva vi fått tillåtelse till att uppföra ett skeppsvarf och till att bygga alla de krigsskepp, som ryska staten behöfver under närmast kommande 20 år. Och slutligen till att anlägga Rysslands första krigshamn i de fordom isbelagda norra farvattnen.»
»Alldeles utmärkt -- då hafva vi ju nått målet. Allt har ju gått efter beräkning och det gläder mig oerhördt. Här kan man se den stora fördelen af att hemlighålla företag. Hade massan anat det verkliga sammanhanget, så hade det däruppe uppstått en förfärlig jobbning och spekulation.
| 85 |
Nu hafva vi allt på en enda hand och kunna utföra verkligt stora saker. Så godt som alla goda hamnplatser äro våra, alla ställen, som särskildt passa för kolonisation och för anläggandet af städer hafva vi försäkrat oss, de allra flesta malmförekomster hafva vi kontraherat och allt för mycket rimliga utgifter i förhållande till framtidsvärdet.»
»Ja, detta allt är sant. Och ingen är gladare däröfver än jag, min käre vän,» sade generalen. »Men jag har en hemlighet att anförtro er.»
»Jaså, hvilken då?»
»Er stora plan har totalt ruinerat mig.»
»Hvad säger ni? Jag har ju visserligen hört att åtskilliga af era gods hafva försålts och att ett par hus hafva afyttrats -- men att ni, Rysslands rikaste man, är ruinerad -- --»
»Som jag säger. Icke endast alla mina gods, alla mina hus och alla mina kontanta tillgångar äro slut, utan jag sitter dessutom i en ofantlig skuld.»
»Detta, herr general, visste jag icke. Och när jag betänker allt, hvad ni gjort för
| 86 |
vårt fosterland -- och detta utan alla egenintressen -- hvilket oerhördt kapital ni nedlagt på ett enda experiment, så må det vara mig tillåtet att kalla er Rysslands störste son. Nu hoppas jag emellertid, att våra dispositioner för framtiden gifver er åter först och främst ert kapital och dessutom rikliga räntor.»
»Käre vän! För mig är det nog att företaget lyckas
och att det helt fullföres. Det är hufvudsaken för
mig. Jag har med detta offer gagnat mitt land och
det är mig belöning nog.»
