Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Fyr!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammanpressade; han höll sina armar i kors på ryggen och
gick med fasta och afmätta steg. Michel Ardan, alltid
ledig i sina rörelser, bar fullkomlig resdrägt, hade
läderdamasker, jagtväska vid sidan, vida, kastaniefärgade
kläder, cigarr i munnen och utbytte under sin
promenad varma handslag med furstlig frikostighet. Han
var outtömlig på glädje och liflighet, skrattade,
skämtade och gycklade som en gatpojke med Maston; med
ett ord, han var fransman och, hvad mera var,
parisare ända in i den sista sekunden.
Klockan slog 10. Ögonblicket var inne, då
"klöfverbladet" skulle taga plats i projektilen. Det
erfordrades en viss tid för att stiga ned, tillskrufva
projektilöppningen samt borttaga kranar och
byggnadsställningar, som sväfvade öfver Columbiadens gap.
Barbicane hade stält sin kronometer på en
tiondedels sekund nära efter den klocka, som egdes af
Murchison, hvilken medelst den elektriska gnistan skulle
antända krutet. De resande, som voro instängda i
projektilen, kunde alltså med noggrannhet följa nålen,
hvilken utvisade det för afresan bestämda ögonblicket.
Afskedsstunden hade kommit. Scenen var
rörande. I trots af sin feberaktiga glädje kände Michel
Ardan sig rörd. Maston hade under sina torra
ögonlock återfunnit en gammal tår, som han utan tvifvel
förvarat till denna högtidliga dag. Han utgöt den på
sin käre och tappre presidents panna.
— Om jag ändå skulle resa med! — sade han. —
Det är tid ännu.
— Omöjligt, min gamle Maston! Farväl! — svarade
Barbicane.
Några ögonblick senare voro de tre reskamraterna
instängda i projektilen. De hade inifrån tillskrufvat
plåten till öppningen, och Columbiadens mynning, som
var helt och hållet klar, gapade nu mot himlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
