- Project Runeberg -  Från jorden till månen. Direkt öfverfart på 97 timmar 20 minuter. /
68

(1871) [MARC] [MARC] Author: Jules Verne
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Ett ögonblicks berusning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stämma betydelsen af denna deviation, ty han hade ej
koordinataxlar. Han hoppades likväl, att den icke
skulle medföra något annat resultat än att föra
projektilen mot månens öfre rand, en för landstigning
rätt tjenlig region.

Barbicane nöjde sig nu, utan att meddela sina
bekymmer för vännerna, med att tidt och ofta
observera månen, sökande att se, om icke projektilens
direktion skulle förändras, ty belägenheten skulle varit
förfärlig, om kulan förfelat sitt mål, förts bortom
skifvan och svingat sig ut i planetrymden.

I detta ögonblick lät månen, i stället för att
synas platt som en skifva, redan förmärka sin
kullrighet. Om solen träffat honom snedt med sina strålar,
skulle den kastade skuggan låtit de höga bergen
tydligt afteckna sig; man skulle med blicken kunnat
nedtränga i kratrarnes gapande afgrunder och följa de
nyckfulla fördjupningarna, som genomkorsa de omätliga
slätterna; men hvarje upphöjning utjemnades i följd
af ett starkt återsken. Man kunde med möda urskilja
dessa stora fläckar, som åt månen gifva utseende af
ett menniskoansigte.

— Skall man kalla det der ett ansigte? — sade
Ardan. — Det gör mig ondt om Apollos älskvärda
syster, att hon fått ett sådant!

Emellertid upphörde icke de resande, ju mera de
närmade sig sitt mål, att betrakta denna nya verld.
Deras inbillning förde dera genom okända trakter: de
klättrade upp på höga bergspetsar och nedstego i
djupet af de ofantliga ringbergens urhålkningar. Här
och der trodde de sig se vidsträckta haf, som knapt
höllos inom sina gränser under en förtunnad luft, och
vattendrag, som tillförde dem bergens tribut. Lutade
öfver afgrunden, hoppades de uppfånga ljudet från
denna himlakropp, som är evigt stum i det ensliga
tomrummet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:40:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jordman/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free