Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hattnålarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HATTNÅLARNA 171
— Beviset måste ställas på framtiden.
— Ja, oeh det är tur för er och alla äl-
skande, att vi vet så pass litet om framtiden.
— Ja, men jag försakar er, sade han all-
varligt.
— Ja, sade hon, naturligtvis gör ni det.
Men vårt hjärta hör aldrig upp med att bereda
oss öfverraskningar, min herre. Och Eva är
det bästa jag har. Jag står i stor tacksamhets-
skuld till hennes föräldrar. De tog sig an
mig i min ungdom.
— Å, sade han, jag vet hur äldre folk tar
sig an ungdomen De hindrar oss att gå våra
egna vägar. Och nu är ni så förtvifladt tack-
sam?
— Har Eva berättat något? frågade hon.
— Ja, det får ni inte förtänka henne. Allt
livad hon vet, vet jag också. Ni fick inte gifta
er med den ni höll af, han uppfyllde inte herr-
skapets anspråk på en ren vandel och troddes
eftertrakta er förmögenhet. Och så blef ni
knäckt och tackar dem för det. Men jag vet
inte, om Eva skulle tacka er. — Han talade
mycket häftigt och började rusa upp och ned
i rummet.
— Nej, sade Stefanie. Inte genast.
— Inte förr än hon blef en förståndig
kvinna med all ungdom —- hvilken ungdom!
— bakom sig. Och då tycker jag, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
