Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Självbiografiskt fragment, avsett att inleda en fortsättning av ”Barndomstid”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De talade helt lite och när de sade något satt gråten i
halsen. Det var så svårt att lämna något, att säga adjö, att
bereda sig för det ögonblicket när man vände sig om och gick.
De kände det så, både Ivar och modern. Man gick och såg
kanske aldrig mer varandra ... eller man såg aldrig varandra
så. Men han måste det, han ville ju ... Och inte kunde han
i alla fall gå hemma i stugan.
Modern hade köpt vad hon kunnat för att han skulle få
något gott den dagen. Hon hade stekt potatisplättar, som
han tyckte om, och bakat en kaka, så bra den nu kunde bli
i den gamla trasiga järnspisugnen. Men han hade haft svårt
för att äta. Han hade varit för upprörd. Så hon hade gjort
en bra matsäck i stället — och det var ju en lång resa —
och lagt potatisplättar och smörgåsar med stekta ägg
emellan. "Och ät sen riktigt, Ivar lille, du orkar äta..
Och fram mot kvällen var det klart och han skulle resa
med tåget till Karlskrona och övernatta där, för att tåget
gick så tidigt därifrån. Hon gick i ångest ute i trädgårn
— som de kallade de små blomlanden under träden — och
plockade och plockade: tulpaner, pingstliljor, randgräs —
en stor bukett. Han tyckte att det var litet barnsligt och
besvärande med blomsterkvasten, men han tog den och vecklade
in den i ett papper så gott han nu kunde.
Och skriv nu, Ivar, för Guds skull. Jag får väl gå till
Kristina och be henne skriva åt mej, hon som fått lära sig
skriva. Och för Guds skull hälsa Johannes och hans hustru
och... jag ville så gärna sett honom en gång till mens jag
lever ... men vem vet hur länge ...
Ja, så var det till att ta i hand. Det var svårt. Modern
höll tag så länge — kramade med båda händer — följde
•103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
