Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Det övergivna huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag vet knappt en råare, bedrövligare symbol av denna
tillvarons intighet, av allts obarmhärtiga förvandling och
utplånande, än en sådan gammal ödestuga. Det är som stirrade
det ur de tomma fönstren eller gluggarna ett evigt
anklagande ansikte ut mot livet och en ordlös sorg över hur allt
rinner "bort, bort — ingen vet varthän". Så är det med allt
och oss alla, dagarna gå och åren, allt flyter undan, ingen
kan två gånger stiga i samma flod, ty strömmen är i
oupphörlig rörelse. Våra bästa och finaste ögonblick bli minnen
som hastigt blekna bort, som begravas djupt i oss själva och
slutligen med oss helt kastas undan. Det enda som blir kvar
av vårt liv är, säger en kinesisk diktare, "en tuva av vilda
blommor" — och knappt det. Voro vi goda eller onda, voro
vi lyckliga eller olyckliga, blinda eller seende — över vårt
stoft sjunger vinden ändå med samma ton. Eller är det ändå
ej så?
Vem kan veta, vem orkar tro?
Regnet faller, droppar från taknävern, piskar mot de
tomma döda fönstren, genom vilka förr hungrande, längtande
barnaögon stirrat ut mot världen — "övergivit, övergivit". —
Jag vänder, går tillbaka i desperation, med snabba steg,
liksom spökrädd. Jag hör hur hjärtat slår i bröstet och det
är som hörde jag steg bakom mig, på en gång bråda och
trötta. Min mors steg...
Det är skymning, kvällen faller fort på en dag som denna.
Men ännu en gång rämna skyarna, någonting ljust blänker
i en bred strimma på nytt över det råkalla landskapet,
blänker och mattnar bort i ett slags leende. "Det store, triste
smil." —
•149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
