Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Ett sjukbesök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen. Han stötte nästan emot henne, då han steg in; hon
hade stått i dörren och väntat på modern.
Vid ena långväggen låg den sjuke, han var blek, kinderna
voro insjunkna, men blicken var lugn och ren. Med ett
leende besvarade han prästens hälsning; hans leende var ljust
och vänligt, men kanske fanns det ändock en glimt av ironi
i det. Så tyckte åtminstone prästen.
— Jag kommer objuden, sade denne, medan han satte sig
på en stol vid sängen, jag hoppas att ni förlåter mig min
fräckhet. Någon sade mig att ni skall vara mycket sjuk.
— Jag är det, sade mannen i sängen. Många dagar kan det
inte vara kvar. Det känns redan som om livet vore något
förflutet.
Hans röst var tunn, men där fanns intet varken av
förhoppning eller fruktan.
Prästen satt tyst och såg på honom. Hans tankar voro
orediga, trasiga, utan sammanhang. Slutligen samlade han
sig:
— Fruktar ni då icke döden? Har ni då frid i er själ och
känns det inte svårt...
Rösten stockade sig. Han antydde blott meningen med en
gest bortåt vrån, där hustrun satt med barnet i sitt knä.
Åter log den sjuke sitt stillsamma leende. Så såg han på
prästen, som om han ville utgrunda dennes avsikt med
frågan. Slutligen svarade han:
— Fruktar? Nej, jag fruktar inte för döden. Varför skulle
jag det? Jag lever och jag skall dö, ni skall dö, alla skola vi
dö — det är ju naturligt att så är.
— Hur kan ni säga detta med sådant lugn, svarade
prästen, som blivit allt mer förvirrad. Det är ju dock mänskligt
att frukta döden. Och ni är ju så ung och ni har... (Han
•162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
