Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Ett sjukbesök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjorde åter en handrörelse mot hustrun och barnet). Ack,
jag vill ju inte beröva er ert lugn, min avsikt var ju snarare
den motsatta, men jag förstår er ej riktigt, jag väntade ej
denna sinnesstämning hos er. Ni går bort utan saknad och ni
fruktar intet?
Den sjuke fick en hostattack och låg sedan tyst en stund,
liksom samlande sina tankar.
— Om ni inte förstår mig, pastor, så förstår jag däremot
er så mycket bättre. Ja, det är mänskligt att frukta döden.
Som barn frukta vi för spöken, när vi bli äldre blir döden
ett spöke som aldrig vill lämna oss ro. Detta känner ni till,
jag hör på er röst, jag ser det i edra ögon. Men jag har lärt
mig, att det finnes intet, alls intet som är värt att frukta.
Åter tystnade den sjuke, låg en stund med slutna ögon och
fortsatte därpå:
— De flesta människor leva som om de alltid skulle vara
kvar här på jorden. Döden är för dessa ett abstrakt begrepp
— något, mena de som gäller för andra, men som knappast
gäller för dem. Ni känner dem, pastor, jag vet det. Men så
bli de plötsligt själva slagna av dödstanken. Jag, jag själv
skall dö — det var en annan sak. De andra, det är de som
skola leva. De skola vara kvar i ljuset, på den trygga jorden,
men själv skall jag plötsligt stå upp, lämna den, köras in i
mörkret, in i en ödslig, obestämd evighet... De bli
förtvivlade och gripa, som den drunknande, krampaktigt efter
halmstrået.
Själv upptäckte jag döden mycket tidigt, först sedan
upptäckte jag livet. Livet syntes mig outsägligt skönt, och döden
outsägligt svår. Men dödstanken lämnade mig ej, ständigt
kom den mellan mig och livet. Om dagen och på natten,
ensam och ibland människor, det var lika, jag fick ingen ro.
•163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
