Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Jan Ola och hans robot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jan Olov och hans robot
Jan Olov var bara en stackars tidningskolportör som dagen
i ända stod i ett gathörn vid sin kiosk. Han hade väl varit
något annat, åtminstone velat något annat. En och annan
som stannade till för att granska löpsedlarna och eventuellt
köpa ett nummer av Aftonbladet, Smålänningen eller Den
Nyaste Nationalsocialisten sände också en granskande,
kanske undrande blick åt kolportören — det var något nästan
aristokratiskt över honom: en spänstig gestalt, ett
egendomligt fårat men ändå på något sätt förnämt ansikte, en hög
sorgmodig panna. För de flesta var han dock bara mannen
bakom kiosken, armen som sträcktes fram med den hopvikta
tidningen, handen som tog emot slanten.
Han bodde i en liten kammare på söder, en
ungkarlskammare, som tusen andra, kal och mörk med banala tavlor på
väggarna. Det fanns inga porträtt på bordet, ingenting som
prydde upp det, bara ett rökställ, ett bläckhorn och en tjock
bok inbunden i skinnband — ett slags dagbok, som han
emellanåt skrev något i på nätterna. Det enda anmärkningsvärda
som fanns i rummet var en robot, ett anskrämligt stålskelett,
ett skramlande människoliknande vidunder. Hur Jan Olov
fått fatt på detta och varför han hade det visste man inte.
Den gamla åderförkalkade värdinnan kom sig inte för att
•170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
