- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
172

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Jan Ola och hans robot

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

verktyg inne i kammaren och tyckte att roboten började bli
skrangligare; åbäket hängde knappt ihop riktigt, tyckte hon.

En kväll kom han in och bad att få låna en yxa och
gumman gick ned i vedboden efter en. Jan Olov gick in till sig,
han tittade vilt på stålskelettet, lyfte yxan och slog till. Han
slog, rasade och grät — du djävul, du kalla djävul, du,
du...!

Han sprang ut på gatan och skrek. Jag har mördat henne,
skrek han, jag härdade inte ut längre, det måste ju gå så!
Polisen följde honom hem — vem var det han hade mördat?
— Henne där — han pekade på det tillbucklade stålskelettet.
Jan Olov blev förd till sinnessjukhuset; tidningskiosken
övertogs av en annan. Och han var obotlig, Jan Olov, det gick
ännu några år till dess han dog på sjukhuset.

Medan världen sorlade och larmade som om ingenting
hänt, klättrade Jan Olov på de gyllene stegarna upp till
Himmelriket. Högre och högre blev det, genomskinligare, klarare,
klarare. Han bar en börda i sina armar, ett skramlande,
till-bucklat stålskelett. Det var svårt att bära det, att hålla sig
fast med det, att stiga med det. Men han var trägen, han
lyfte det högre och högre.

Och äntligen uppe, gingo portarna av sig själva på vid
gavel. Den nykomne stod och log blygt och förläget och det
föll ett bländande ljus över hans ansikte och över den kalla
bördan av stål. Och allt var leende och allt var sång och den
mäktige själv satt på en tron, som inte var av guld och ädla
stenar eller av någon materia alls men som ändå var något
evigt och fast. Och han log.

•172

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free