- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
219

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa ämnen - Våra vägledare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kan du genom din fröjd och din gråt rädda din barnsliga

själ till det sista,
då har du regnbågen över din gråt, då har du glorian över
din kista.

Så säger en diktare — jag minns nu ej vem. Så mena också
alla våra andliga vägledare. De uppmana oss alla att bevara
eller återfinna — det barnsliga, det ursprungliga hos oss. Är
icke detta grunden för allt andligt viljande, att tvätta
dammet av oss, att lägga bort vår säkerhet, vår "viktighet", vårt
koketteri. Att alltså vara ursprungliga, vara människor, och
för människan — utan titlar och borgerlig polityr — kan
allvarligt endast existera dessa problem: livet — döden —
och (på ett eller annat sätt) dödens övervinnande. Om
"omvändelsen" är förutsättningen för själens kamp, så är denna
barnaställning inför tillvaron en förutsättning för
"omvändelsen".

"Omvändelse" kan väl definieras som människans lust till
det andliga, insikten om det andligas stora betydelse och
nödvändighet för henne själv som enskild individ. Därav följer
att hon måste vandra Vägen — den väg de stora människorna
vandrat före henne. Detta innebär ej detsamma som vanlig
ärelystnad, alldenstund storheten ju ej är liktydig med namn
och rykte, utan i stället med seger över sig själv. Skulle ej
detta vara förhävelse, invänder man. Förvisso — "Djävulen"
skrattar ju alltid åt våra bästa föresatser — den djävul mot
vilken Luther slungade sitt berömda bläckhorn. Dock — här
är ju ej fråga om något annat än det måste jag förut talade
om. Att svikta, att falla, detta är ju, som förut sagts, och
som vi alla veta, allas — även de bästas — lott. Men att
tappa längtan till målet, att förlora kontakten med detta

’219

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free