- Project Runeberg -  Poesi och prosa : efterlämnat /
266

(1944) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa ämnen - Vägen till sig själv

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

temas huvuden började förblekna, det var knappast en enda
som i verkligheten var sådan som han drömt. Det var icke
den heliga elden som gav sången dess lyftning, det var
endast vars och ens begär att ropa högre än den andra. Det var
icke den stora längtan efter framtidsriket som kom dem alla
att påskynda marschen ända till ursinne — det var bara allas
lust att stå längst framme i ledet, att bli utropad som den
främste. Deras storhet hade varit en dikt av honom själv, när
han lärde känna dem på allvar såg han ingenstädes till det
stora medlidandet, allvaret. Buro de ej innerst inne all den
gamla flackheten, alla de gamla lumpna begären ? Hur skulle
det gå med den nya världen som skulle skapas ? Skulle icke,
om de en gång stodo framme vid målet, en röst ropa emot
dem: hur kommo ni hit, och vad vilja ni här, då ni ej äro
klädda i högtidskläder ? —

Och det var en annan fråga som grep honom och gjorde
honom rädd för sina egna steg; har du funnit försoning med
Döden? Vad är lyckan, om likväl varje människa måste gå
in i det stora mörkret? Finns det ingen väg som leder över
också detta?

Han visste icke hur det hade gått till, men han låg plötsligt
ensam i ett tjockt mörker. Han hörde tramp och skrål i
fjärran, men han slöt ögonen och slog händerna för öronen för
att icke se eller höra ...

Han stod åter bland människorna, men det var ej
kamraterna från fordom. Han stod i en ny krets, som han väl var
hängiven, men han slösade icke någon blind dyrkan på sina
nya vänner. Han var bliven en tolk för det eviga, han trodde
sig ha sett sanningen och han såg sig själv som en låga, en
stråle, från den stora sanningskällan. Han talade som den

’266

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:41:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrpoesi/0276.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free