Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religiösa ämnen - Det stora spelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det stora spelet
Detta är egentligen inte någon tidningsartikel, snarare en
tyst monolog, ett brev eller någonting i den vägen...
Jag sitter och skriver ned detta i något gammalt ruckel,
likgiltigt var, omgiven av ett halvt dussin människor och
likväl ensam. Den korta senhöstdagen lider mot slutet — snart
skola stjärnorna träda fram och tindra alldeles som under
andra klara kvällar.
Som jag sitter här i den kyliga skymningen synes mig
livet så oändligt dunkelt, ödsligt och svårbegripligt. Vilken
fruktansvärt trasslig härva är ej det hela, hur svårt är det
icke att leva — och likväl: med vilken förtvivlans intensitet
hänger man inte fast vid livet, vill bara ha mer och mer!
Vad barndomen dock är ljuvlig, innan man hunnit fatta
sin underliga ställning i tillvaron, innan man alltså hunnit
bli riktigt ensam! De flesta människor leva ju hela livet som
barn, men den som en gång riktigt vaknat upp ur det
tanklösa barndomstillståndet han är alltid ensam. Även i
kärleken, i vänskapen, i hans eget livs festligaste tilldragelser är
han ensam, tänkande, iakttagande. Han är tudelad — när
det ena jaget vill fröjdas, vill det andra tänka. Det är intet
underligt i att många människor äro fruktansvärt ensamma;
det underliga är att ej alin äro det.
’270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
