Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Svensk litteratur efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alster. Boken har blivit mycket olika bedömd, men måste i
alla händelser anses som ett intressant dokument från en
brytningstid. Att den tillkommit efter en allvarlig inre strid,
därpå behöver ingen tvivla. Stilens kraft och den ställvis
gripande inre intensiteten har erkänts även av motståndarna
till författarens livsuppfattning. Den som läser boken måste
medge att här är en man som gripits av tillvarons
allvarligaste realiteter — livet, döden, evigheten. Han söker
sanningen, ej en "objektiv" sådan, men en personlig som duger
för honom själv att leva på. Oljelund bekänner sig in genom
kristendomens portar utan att dock kunna ta bestämd
ställning till kyrka och dogmatik. Som alla de religiöst
orienterade diktarna finner han dessa ting oväsentliga. Vad han
framför allt vill ha klarhet om, är frågorna om Guds tillvaro
och själens odödlighet. Han bejakar bådadera ehuru en viss
oklarhet — som alltid hos "modernt" religiösa författare —
vidlåder svaren. Han är starkt influerad av kristendomen,
särskilt sådan den framträder hos Luther, Kierkegaard och
Strindberg, men gör själv ej anspråk på att kallas kristen
och kan väl inte heller betraktas som sådan. Däremot är det
sant, att det i denna s. k. omvändelsebok finns en fond av
levande religiositet och man kan tryggt säga, att det är en
bok som alltjämt förtjänar läsas. Oljelund har i sina senare
böcker fortsatt linjen från "stort G", men den har på det
hela blivit mindre markerad; man kan ej undgå ett intryck
att krisen avklarades alltför snabbt och att han senare tagit
lättvindigare på problemen. Som allmän kulturkritiker har
han gjort en ej obetydlig insats och sagt många beska och
präktiga sanningsord, om ock hans författarskap lider av något
för stor självsäkerhet och en stundom för långt driven
böjelse för sarkasmer och paradoxer. Hans vakenhet inför pro-
’288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
