Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Något om konsten och dess uppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digiieras över frånvaron av stor dramatisk konst på
teatrarnas repertoarer, medan de dock själva tyckt bäst om
bond-komikeruppträdanden, revyer och Chaplindramer — liksom
det finnes folk som vackert svärma för målarkonstens
mästare, ehuru de innerst tycka att det vanliga hötorgsmåleriet
är minst ett strå vassare. Gulasch frun som kom in i
bokhandeln för att köpa "fina" böcker (för bokhyllan), böcker
av Tegnér, Fröding, Strindberg o. s. v. och slutade med att
anhålla om några böcker att läsa i, går igen överallt, både
"ovanför" och "nedanför" de egentliga gulaschernas kretsar.
Man tror pliktskyldigast på Gud men finner det dock, när
det gäller, rådligast att anlita en kvacksalvare.
För de flesta flyta f. ö. gränserna ihop. När den vanlige
religiöse fanatikern fördömer all konst såsom lättsinnig och
lögnaktig, är det blott därför att han själv endast gjort
bekantskap med den sortens "konst" och icke tror på någon
annan — ty kastar man fullt medvetet t. ex. Dostojevskis
romaner i skräpvrån, kan man ju lika gärna låta Jesu
liknelser vederfaras samma öde. Med den motsatta typen
— exempelvis den för konsten entusiastiske kritikern —
förhåller det sig, på sätt och vis, på liknande sätt. Han ger
samma lovord åt den ytliga talangen som åt det verkliga
snillet — ja, han är ofta långt mera reserverad mot den senare.
Då han bedömer snillet blir panegyriken gärna inlindad i en
massa om och men, han kan inte låta bli att framhålla hans
"överdrifter" och "abnormiteter", medan hans välvilja mot
den lilla talangen blir långt mera obeslöjad och ärlig —
förklarligt nog, emedan han i denne igenkänner sig själv.
Likgiltighet blir detsamma som klassicism, struntprat detsamma
som visdom o. s. v. Det finns icke en skribent så tom och
blaskig att icke — blott han förstår att braska tillräckligt —
’299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
