Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Den svenska fattigdomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska fattigdomen
Om "den svenska fattigdomens betydelse" skrev en gång
C. J. L. Almqvist en lyrisk och för övrigt också
skarpsinnig betraktelse. Svensken kan vara fattig med stolthet
menar han och detta är hans styrka, det är en betydande del
av vår andliga nationalförmögenhet. Han förstår att umbära
och detta ger honom kraft och oberoende. Den almqvistska
texten har senare givit upphov till många lyriskt fromma
betraktelser. Det ligger naturligtvis en hel del i detta
alm-qvisteri. Det kan vara en stark ställning att ingenting ha
att förlora. Men den är knappast avundsvärd. All
folkpsykologi blir för övrigt alltid subjektiv och godtycklig. Att
svensken av natur och vana bär sin fattigdom med gladare mod
än t. ex. italienaren, är säkerligen oriktigt.
Almqvist säger visserligen inte, att man skall söka
fattigdomen. Den faller oss gudi klagat gärna till därförutan. Och
med den så mycket annat.
En hemlös, en "luffare" är på sätt och vis en oberoende
person, eller kan tro sig vara det, varom ju också de gamla
glada luffarvisorna ge besked. Men nog befinner han sig i
en mycket utsatt ställning, han försvinner ur den mänskliga
gemenskapen, tvingas att parasitera sig fram och hotas med
Svartsjö. I själva verket är det klent med oberoendet. En
’323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
