Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturkritik, bildningsfrågor - Naturen som uppfostrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
naturen själv. Poesin vore överhuvud taget inte möjlig, vore
inte till utan denna intima kontakt mellan den levande
naturen och den levande människosjälen. I sin underbara dikt
"Det borde varit stjärnor" har Fröding denna strof:
Ditt huvud höll du lutat som säven för vinden
och blek var du om kinden,
som blekaste blomst, som i skogsmon står,
men mörka som en kvällshimmel ögonen sågo
mot länder, som lågo
för fjärran och skumt för en blick som vår.
I den strofen har skalden tecknat ett sällsamt skönt
ansikte helt och hållet med bilder hämtade från naturens värld.
Och samtidigt som han gjort detta ansikte säreget levande
för vår blick har han kastat ett förklaringens skimmer över
de naturting, som varit hans hjälpmedel, han har besjälat
säven, den ensliga blomman i skogsmon och den mörka
kvällshimlen.
I alla tider ha människorna hämtat lärdomar från
naturen och överfört dessa lärdomar på det andliga området. Vi
se det i en mängd av de folkliga ordspråken och talesätten.
Vi se det även i de gamla religionsurkunderna, ej minst i
Nya testamentet. Ord sådana som "Ett dåligt träd bär dålig
frukt", "vinden blåser vart den vill", "om icke vetekornet
faller i jorden och dör varder ingen uppståndelse", ge en
påminnelse därom.
Så är naturen oss även en föreskriftsbok på det moraliska
och estetiska området. Och även som sådan är den oändligt
rik, outtömlig. Och den ligger öppen för alla, som vilja se
den, icke blott för diktarna och förkunnarna. Den har lär-
’359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
