Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Personligheter - Vid Dan Anderssons död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dan Andersson var ingen yrkesskribent, han hade
överhuvud intet "yrke". Han var människa och endast människa.
Men som människa var han stor. Han var stor i sin kärlek,
stor i sitt lidande, stor i sitt sanningssökande. Den som sett
hans underbara ögon, visste att den mannen hetare än de
flesta upplevat livets härlighet, men också att han djupt och
länge sett ner i lidandets brunn. Han led för alla de små och
tanklösa människorna — om man nu har rätt att kalla någon
människa "liten". Han led döden tusen gånger om, innan den
slutligen — som det ser ut — mild och god tog honom själv
i famnen. Men han upplevde också "friden som övergår allt
förstånd". Han var en älskande, en lidande, en extatisk.
Därför gör också svensk diktning med Dan Anderssons död en
förlust som de flesta av dem, vilka nu skriva hans eftermäle
i tidningarna, icke tillnärmelsevis ana. Män av hans art
uppstå nämligen icke många i vart århundrade.
Han var en underlig människa — "underlig och ensam".
Han gick egna vägar. Delade man en natt rum och bädd med
honom, hände det, att då man själv vaknade om morgonen
var kamraten borta. Han hade icke kunnat sova, han hade
givit sig ut i natten och vandrat hän med sin fiol genom de
hemlighetsfulla skogarna. Han älskade ensamma
nattvandringar.
Käre Dan Andersson! Världen har blivit fattigare sedan
du icke är kvar mera. Men själv har du vunnit den frid, som
jag vet att du längtade efter djupast av allt. Du är fri från
alla lidelser och alla bojor. Du har fått det svar du sökte. Du
har nått genom den snäckbesållade havsstranden, som du
drömde om, du har gått in genom porten av de tunga rosorna.
Hörde du ej under den ödesdigra natten den kör från ovan,
som du förut hört under ett extasens heliga ögonblick:
’398
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
