Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steg rätt upp ur skorstenen. Just som flyttlasset gnisslande
vände ned från vägen ut över de snötäckta åkertegarna,
snavade hustrun till och blev liggande. Då hon åter kom till
sig, låg hon redan på sängen, och en pratsam grannkvinna,
som varit där för att elda upp, bjöd henne rykande varmt
kaffe.
— Bevare oss Gud, så du bär dig åt, snattrade hon —
håller på att skrämma livet ur oss rakt. Ja se, det är alltid
värst, då man går med det första. Jag minns väl jag den
tiden, satt jag inte och svimmade i själva kyrkan! Det var
ändå första söndagen i fastan, och det var ändå så, att...
att... att...
Kerstin lyssnade bara med ett halvt öra till kvinnans
oefterhärmliga, på en gång pipande och kraxande röst och
till det oupphörliga ordflödet. Men hon kände sig litet
lugnare i sinnet, om det nu var av tröttheten, eller det
berodde därpå, att stugan nu, när elden brann på härden,
föreföll henne en smula mera hemlik, än när hon första gången
såg den. Visserligen hängde takets sparrar delvis lösa, och
den blaskiga tapeten, som beklädde den, hade här och där
ätits sönder av regn och fukt. Mellan de grova, illa
hopskarvade golvtiljorna var det på en del ställen tumsbreda
springor och från fönster och dörrar fläktade den bistra
nordanvinden in. Men man fick nu ta det, som det var och
göra det bästa möjliga därav.
— i 7 —
Jandet. Den trånga porten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
