Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
läraren flickan på pannan och tog henne i handen. "Men
du får inte följa med längre", sade han till modern, "dig
har jag inte kallat på". Och plötsligt såg hon intet annat
än den mörka ljungmarken, som hon ensam vandrade fram
över.
Då förstod hon, när hon vaknade upp, hur hopplöst allt
var. Hon kände sig bruten, det var som om alla ben i hennes
kropp blivit knäckta. Lik en nittioåring, den där inte mera
har att hoppas av livet, satt hon matt och blek och vaggade
gråtande med kroppen.
På eftermiddagen var det, som om Rut kommit till sig
något. Hon ville resa sig upp, och hon försökte trösta
modern, så gott hon kunde.
— Gråt inte, bad hon. Jag lever ju, mor. Jag känner ju
att jag lever. Sjung för mig mor, min sång, som du vet!
Så sjöng modern under snyftningar sången om de små
barnen, som en gång skola lysa såsom stjärnor i Vår Herres
diadem.
Men då solen gått ned och de vita sommarstjärnorna
började träda fram på den varmblå sommarhimlen, började
dödskampen.
Först dagen efter kom Jakob.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
