Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stört och rådlös och bad gråtande, att han skulle lugna sig.
På Sten gjorde dessa scener ett hemskt intryck, som
outplånligt brände sig in i hans barnasjäl.
För barnet är visserligen solen varje morgon ny, och den
barmhärtiga glömskan, dess gode följeslagare, lägger snart
sin slöja även över det vidrigaste. Men allt som sker, har
dock sin givna verkan. När Sten växte upp, vågade han
knappt lita till något, allra minst till sig själv. I allt vad han
sade och gjorde anade han, att det måste vara något fel, och
fastän han av naturen var livlig och djärv, blev han snart
tafatt och skygg, och kände sig säker, blott då han var
ensam.
En söndag på höstsidan, då Magnus var tretton år och
den andre åtta, voro bröderna ute och lekte. Först travade
cle på måfå upp genom ljungmarkerna, väntande på ett infall,
som kunde peka hän på något roligt. Emellanåt körde de
upp en flock rapphöns och gingo vidare förbi ett präktigt
jättekast, på vars topp en liten rönn vinkade med sina granna
bärklasar. Strax där bakom hittade de på ett bra
björnbärsställe. De stora taggiga bladen voro vackert gröna och djupt
inne mellan de vassa revorna stodo buskar, som dignade
under tunga, svartblanka bär. Vart man såg, var det lika
svart, det riktigt svindlade för ögonen av all denna rikedom.
Man kunde tycka, att det skulle ta flera dagar, att plocka av
alla bären.
— 57 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
