Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men pojkarna trängde sig allt djupare in mellan de
rivande stänglarna, de plockade bären med febrig iver och
under djup tystnad. Endast någon gång ilsknadc Magnus
till och tyckte, att "det var fan vad det sticks". Så vitt
vågade pig inte Sten, han nöjde sig med att säga "rackarn",
när det blev för besvärligt att komma fram.
Hur rikt stället än var försett, så togo dock bären slut
fort nog. Snart var det blott halvmogen kart kvar jämte en
och annan klunga, som det fordrades verkligt mannamod att
nå fram till. Pojkarna voro trötta och mätta och lämnade
dem därför åt sitt öde.
Då gällde det att finna på något annat.
Några meter från björnbärsstället stod en jordfast sten
och ovanpå denna var en mindre sten, vit och rundslipad och
stor som ett barnhuvud. Någon hade placerat den där till
åminnelse av en vilostund, som ett vägmärke eller kanske
utan någon mening alls.
— Nu ska vi kasta på den där vita stenen, föreslog
Magnus. Vi kastar var sin gång, får vi se, vem som siktar
bäst.
Magnus kastade och råkade en och annan gång. Brodern
kastade dåligt, han bommade regelbundet. Än kastade han
för lågt, än på sidan — ibland kom inte stenen mer än
halvvägs mot målet.
— Du kastar dåligt, pojk! förebrådde brodern. Så här
-58-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
