Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Fort, barn! manade hon. Vi springer! Vi får knacka
på hos Lars Henriks. Det anade mig, att det skulle bli
oväsen i natt.
Pojkarna följde med så långt, att de visste sig vara i
säkerhet. Sedan ville de vände. De skämdes för att följa med
till grannstugan.
— Vi går inte med längre, sade Magnus. Det är så
hemskt förargligt.
— Ni måste, barn! — det kan ingen hjälpa.
— Nej, vi går inte.
— Ni fryser er fördärvade om fötterna, arma ’barn! Ni
måste komma in i värmen, det får gå hur det vill.
— Nej, vi försöker komma in i en lada nånstans. Vi ska
nog klara oss!
De vände och sprungo över åkrarna upp mot landsvägen
till. Uppe på backen var en stuga, mot den gingo de, och
vid laduväggen stannade de en stund och stodo där och
samtalade. Det var inte första gången, som de upplevat dylika
äventyrliga nätter. En nyårsafton för ett par år sedan hade
det varit likadant och vid flera andra tillfällen också.
— Fryser du om fötterna? frågade Magnus.
— Ja, lite. Gör du?
— Ja, ja med.
Sten stod och såg på fyrens blinkningar, här syntes den
bättre än hemma från stenmuren. När den blinkade till,
-69-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
