Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan de sprungit några varv, stannade de åter på samma
ställe framför stugan. Det dagades allt mera. Man kunde
nu tydligt se ett gott stycke framför sig. Fadern kom ut
och gick tyst av och an några gånger bland träden.
— Jag kastar på den fan, viskade Magnus. Kanske
han springer efter oss då, så kan vi slinka in efter träskorna.
— Gör det inte, det är inte värt!
— Jo. Jag kastar sten! Förbannad gubbe! Om jag rätt
spräcker skallen på’n, så gör det ingenting.
Magnus kastade. Fadern hajade till och upptäckte
sönerna.
— Jaså, skrek han. Kastar ni sten på er gamle far,
pojkar!
Magnus teg och kastade gång på gång. Till slut snuddade
en sten vid faderns bröst och en annan gång träffade den
benet. Men gubben sprang inte efter och låtsade knappast
om stenarna.
— Vi ska ha träskorna, ropade Magntfë förbittrad. Vi
har förresten redan frusit fötterna av oss.
— Kom och tag träskorna du, svarade fadern.
— Ja, gä undan då! Ge dig i väg ett stycke.
— Kom du, vidhöll fadern. Jag rör dig inte.
Emellertid gick han in och pojkarna blevo stående där ute
för att avvakta vad som skulle hända. Om en stund kom
fadern ut. Han hade hatten på huvudet och såg ut, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
