Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen eller slå upp ögat. Dessa lemmar, som hade rört sig,
detta huvud, som hade rymt tankar, det var nu ingenting.
Bara för några dagar sedan hade livet strömmat genom
kroppen — den hade varit på väg hem, den hade förargats,
blivit ursinnig, hade klättrat upp i kyrktornet. Nu låg den
färdig att gömmas där nere, dit sol och stjärnor aldrig nå
och där det varken är sommar eller vinter. Det hade förut
varit för Sten liksom en fabel, det, att döden fanns — nu
såg han dess vidunderliga sanning rätt i ansiktet. Den
känsla han kände kunde knappast kallas sorg, men det var,
som om världens verklighet, dess fasthet och uppriktighet
hade blivit honom fråntagen, det var som om en kall hand
gripit om hans egen strupe. —
Det var inte många som följde Jakob Erling på hans sista
färd. En gammal faster till honom, två kusiner och ett par
av grannarna samlades vid stugan en disig oktobermorgon.
Kistan lyftes upp på ett par stolar, locket togs av och de
tillstädeskomna betraktade tysta och allvarliga den döde.
Kerstin stod mycket blek närmast intill kistan, men ’hon sade
ingenting och grät icke. Den gamla fastern tog med
darrande röst upp en psalm och alla knäppte hop sina händer
och stämde i:
Min’ kläder klädas av,
— o Gud, min synd begrav...
— 80 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
