Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Därpå lades locket på, kistan sattes på en flakvagn, fastern
satte sig upp bredvid skjutsbonden och de övriga gingo
bak-efter vagnen ned till kyrkan. Bing, bång, ringde
kyrkklockan — det var bara med den ena av klockorna, den lilla,
som man ringde — det blev för dyrt att låta ringa med
bägge. Jakob Erling var ju också närmast att betrakta som
en självspilling...
Över kyrkogården låg dimman tät och rå. Den kväljande
lukten av nyuppkastad jord och ruttnande kransar lade sig
tung kring alla. Sten darrade av .äckel — han tyckte att
det var den råaste, eländigaste, simplaste dag han upplevat.
Genom hans ådror kröp det en dunkel känsla av hat till alla
de nyfikna, som skockat sig omkring med anmärkningar och
skenheliga huvudskakningar. Vad ville de här? Vad
gapade alla dessa glosögda trynen efter, varför stucko sig alla
dessa rinnande näsor fram med sådan iver? Överallt
tiss-lades och tasslades det.
Håhå ja — ackackack — Hm, hm! —
En gammal halvblind käring makade sig fram med en
beskäftighet, som om hon varit prästen och tänkt förrätta
jordfästningen. Hon böjde sig ned och kikade på den stora
ide-granskransen, som Kerstin bundit och lagt på kistan. Hennes
stora klolika fingrar gledo över den gång på gång.
Ackackack, håhå — ja, du store Gud ...
— 81 —
Jandel. Den trånga porten.
G
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
