Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ångrade nu bittert, att han låtit utgiva sina verser och
blyg-des, när någon nämnde dem. Han fann dem uppstyltade,
svamliga och sentimentala. Hur många hade icke känt
detsamma som han och uttryckt det oändligt mycket sannare
och säkrare? Sin dröm om att bli tidningsman hade han
också måst uppgiva. Tidningsmannens yrke innebar något
helt annat och mycket mera än han trott — därtill dugde han
icke. Han kände sig som en av de fåglar, som varken kunna
gå eller flyga.
Han började också allt bättre förstå, vad det verkligen
innebar att vara diktare. Dit hörde den stora erfarenheten,
den starka känslan, den vida överblicken, den starka och
dock behärskade fantasin — allt detta, som han själv icke
ägde. Att vara diktare, det betydde att kunna göra det
omöjliga, att tränga samman evigheten inom en enda minut
och utvidga minuten så, att den omfattade evigheten — att
plocka sönder hela skapelsen, hålla allt vid liv med sitt eget
blod och så veta att sätta samman allt på det rätta sättet
igen. Det var att dikta, att skapa! Men därtill krävdes
rika hjärtan, mäktiga och högresta själar.
Och dock fortsatte han att skriva sina små stycken i
Ungdomsfanan, Brandfacklan, Folkets nya hopp och vad allt de
hette. Men hans skriveri blev allt hållningslösare. Än
andades hans dikter ett klasshat, som i sin oresonliga
bitterhet gränsade till råhet, än voro de mjuka bch tårfyllda och
— i 147 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
