Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sakta reste Sten sig upp, lutade sig ned över brodern och
strök med handen över hans hår. Magnus vaknade till och
såg upp.
— Jag ville bara väcka dig, stammade Sten. Du satt så
illa till. Vi skola ha något att äta strax och så får du
lägga dig.
— Jaså, är det du, mumlade Magnus. Jag visste inte
först var jag var.
Magnus stannade kvar en tid, såsom Sten önskat.
— Du skall slå dig till ro litet, vila ut, förströ dig.
Men Magnus hade inte lätt för att komma till ro. Om
nätterna vankade han av och an i sin kammare till fram emot
morgnarna, och Sten, som låg och lyssnade till de monotona
stegen, kunde heller inte sova. Det var något egendomligt
spökaktigt med dessa steg, de pinade honom som man pinas
av ett ont, vilket rycker en allt närmare, men som man står
maktlös emot. Ännu vid insomnandet ’hörde han ofta,
liksom ur fjärran, det tunga trampet av broderns fötter. Flera
gånger steg han upp och gick in till honom med den
föresatsen att förmå honom blotta sitt inre och få honom lugn.
Men inför broderns avvärjande löje stelnade hans egen kraft,
och han fick ej fram annat än några tafatta ord och några
allmänna råd mot sömnlösheten.
— i 232 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
