Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till kärleken och hatet (1917) - I - De vilda fåglarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE VILDA FÅGLARNA.
Där nere ibland smuts gå höns och kackla,
i slagen sitta duvorna och kuttra,
i frost och mörker alla svaga vackla
och alla ruggiga och frusna huttra.
Men vi är prinsarna till kungastolen,
den gyllne tron som högt i himlen glänser. —
Vår flykt är vilda fåglars flykt mot solen,
vår längtan är, som himlen, utan gränser.
Dock — när de tama krypen höra ljudet
utav vårt jubel kalla de oss skalkar
och hädare och ropa sitt »förbjudet».
— det ordet finnes ej för himlens falkar.
Vi äro födda uti vinterlanden
och vi ha mäktiga och starka vingar
och den, vars själ dras hän mot himmelsbranden
kan icke Gud och icke Satan tvinga.
Men när vi nalkas solen, kan det hända
dess hetta blir för stark — dess ljus förfärligt —
Då falla vi kanhända ner förbrända,
men ropa jublande: »O, Gud, hur härligt!»
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
