Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till kärleken och hatet (1917) - II - Hemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMMA.
Jag följer, mor, dina ögon, som förr, som liten och stor,
och tänker: en gång skall du bara vara ett minne, mor...
En gång skall jag sitta ensam och söka din röst hålla
kvar
och söka av minnets bitar foga din bild som den var.
Det blir så underligt stilla. Det skymmer till vinternatt.
De mörka ögonen spela så ljust i ditt tysta skratt.
Det är som om nuet tege, blott minnenas tal man hör
och så den gamla syrénen som susar därutanför.
Jag ber dig sitta och se på mig, när du står upp att gå —
du fattar nog inte riktigt, varför jag ser på dig så.
Du talar om vardagssaker, om dagarnas tunga gång
— mor, det är sådan jag gömmer dig helst i min själ
och min sång.
Så har jag suttit som liten, allvarsam, still och tyst,
sett dina läppar röras, som mig i vaggan kysst,
tänkt: huru går det en ensam unge, mor, om du dör? ...
Bara den gamla syrénen susar härutanför. —
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
