Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till kärleken och hatet (1917) - II - Johannes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES.
J ag är led intill döden vid mänskors skratt och tal
jag vill fly till den stora öknens ro,
dit där ingen räknar sandens kom, där Herren har sin sal
och där sanden lämnar spår av hans sko.
Där bo inga tomma blickar, bara vilda ögons blänk
över vilda svarta vingar någon gång,
men är örat lyhört och har själen himlens skänk,
hör man änglarnas aftonklara sång.
Och min kropp skall lida hunger för att själen skall bli rik
— öknens ensamhet är lycka för en man,
vilkens tal skall bliva svärd, vilkens inre röst musik,
vilkens död en slocknad eld som heligt brann.
Men en gång när jag är trött och när mörk är jordens
skrud
och jag ligger där trånsjuk och förskräckt,
skall det stora undret hända: jag skall tala själv till Gud
tills jag finner att morgonen har bräckt.
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
