Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De tappra (1918) - De glömda hjältarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag såg dem ibland som barn. Det var kvinnor med
grånat hår
som sleto till döds för de sina. Det var män med
valkiga händer,
som slogos och slogos förbittrat och segt tills döden
kom med sin bår
och ropade: nog! och förde dem bort till Det okändas
rosamma länder.
Dem sörjde väl ingen med spaltberöm och ingen med
högtidstal —
blott sällan föll blommor på kistorna ner, men oftare
brännande tårar
från dem, som berott av de fallnas kamp och följt deras
tysta kval
och sedan i skälvande värnlöshet följde de svarta bårar.
Ty all deras kamp var för kärlekens skull, en kärlek
soin sällan gav tid
till ord eller smek. Deras kärleks gärd var en evig
envig med nöden.
För trasor att skyla de huttrande små, för bröd var all
deras strid,
men stor och sannfärdig kärleken var, ty den slocknade
först i döden.
Slocknade? — nej, deras hjärtan de leva och brinna
väl än.
Den eld som i människors bröst har bott, den lägger
man aldrig i kistor.
Nya och nya hjärtan tändas av dem igen,
— ledande stjärnor, flammande bloss, eviga farande
gnistor...
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
