Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sånger och hymner (1921) - Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Som bleka vårblommor träda stjärnorna fram uppe
i det blå. Jag följer en enslig skogsstig, sällan
trampad av människors fötter. I min själ bor all världens
ömhet, mitt öga tränger långt hän genom halvmörkret,
jag ser vitt ut över världen. Jag är Människan på
vandring och världen är mitt land, mitt hem.
Plötsligt känner jag ett slag på inin axel. Jag hör
rösten av en vän, som frågar mig vart jag går. Och
jag svarar förvirrad: jag är på väg till mina
blåsipp-knoppar...
Min vän ler mot mig och lämnar mig.
Då jag hunnit fram är det nästan mörkt. Försiktigt
tar jag undan löven och letar fram de små duniga
knopparna; som små barn ligga de där nere, omedvetna,
väl skyddade, inneslutna i naturens moderliga omsorg.
De ha blivit flera, sedan jag sist var här: en del små
och nästan vita, andra snart färdiga att slå ut. Jag
rör vid dem med mina händer —: det är som voro
de varma av liv. Varligt samlar jag åter ihop det fuktiga
lövet. Himmeln är klar; det blir frost i natt.
Och åter går jag ned mot bygden. Mitt hjärta är
fyllt av lycklig förtröstan till den goda makt som
strömmar genom världen, och som evinnerligen på nytt skapar
liv ur den döda leran. Jag hör orrarnas spel från skogen
och jag ser för inin inre blick hur tusende blomsterkalkar
långsamt öppna sig och brista ut där inne i dunklet.
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
