- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Vägledare. Det stilla året. Den trånga porten /
27

(1940) [MARC] Author: Ragnar Jändel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Dan Andersson - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anderssons litterära form med den banale »artistens», kan man
ha lust att kalla honom en formens mästare. Ställd i en
riktigare relation kunde man däremot någon gång göra
befogade anmärkningar.

Vad är då den dikteriska formen? Den är innehållets
klädnad, innehållets yttre manifestation. Den är som
blodets käril, som huden vilken omsluter kroppen, som
barken kring trädet, som den fåra i vilken floden tränger
sig fram. Den goda formen är ett med innehållet. Då
tanken uttryckts så, att man icke kan tänka sig den
uttryckt på ett bättre sätt, då har den fått den högsta
tänkbara formfulländning. Den klädnad, som är mest
ändamålsenlig, som bäst uttrycker kroppens säregna
linjer, den är också den skönaste. Förhållandet är
likartat beträffande dikten och den dikteriska formen.
Liksom människans klädnad och prydnader skola ha till
ändamål att uttrycka människan, så skall formen klart
och intimt uttrycka tanken
. Allt extra påhänge vittnar
om pigsmak, gulaschsmak, barbarsmak. Endast det
primitiva skönhetssinnet älskar det utklädda och tatuerade.

Då och då, vid läsningen av enstaka litterära produkter
av Dan Andersson, har man verkligen kunnat stöta sig
på en viss formell nonchalans. (En annan sak är,
beträffande dikterna, hans förkärlek för inrim och dylikt,
vilka, hur osökta de än äro, kunna förefalla onödiga och
ge åt versen något otryggt och — om uttrycket tillåtes —
onyktert.) Men då man läser Svarta Ballader, måste
man dock erkänna, att man blott mycket sällan kan
stanna vid någon rad som bryter spänningen, och som
kommit med mera på måfå. Dikterna äro nästan
genomgående formellt utomordentliga.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:01:06 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jrsamlade/2/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free