Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Dan Andersson - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dekadent. Hans böcker voro perversa och osunda —
den flacka, frivola krogbrackan korsade sig...
Det är klart att man — även den som ser på ett annat
sätt än filistern — inte kan räkna människan Dan
Andersson till de sunda. Han bar tvärtom inom sig —
vilket han själv torde varit grymt medveten om — i
kropp och själ, något giftigt, förtärande, något som ju
för övrigt varit fallet med många snillrika människor.
Fröding till exempel, var väl icke så värst »sund», men
var därför ingen »dekadent» författare. Till dessa kan
man ej heller hänföra Dan Andersson. Den dekadente
författaren är den, som med patologisk belåtenhet, med
artistisk njutning (och alltså utan att vara etiskt
upprörd) för läsaren omkring i lastens och svaghetens
dunkla skrymslen. Men det utmärkande för Dan
Andersson var just hans stora etiska allvar. Han kände
förbannelsen av den mänskliga naturens vidriga, ömkliga
svaghet. Men i hans själ levde också en, genom åren
växande, innerlig längtan efter renhet. Det är denna
renhetslängtan som i förtvivlan ropar ur en bok som
David Ramms arv — den bok som väl skulle vara det
egentliga beviset för det »dekadenta» hos författaren.
Knappast för någon svensk författare har, så som för
honom, frågan om synden och dess försoning varit
levande verklighet.
O Herre, förlåt mig den synd som jag gjort
med min tunga och de skälvande händer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
