Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Dan Andersson - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lätt att veta det rätta. Och tiden skyndar undan; varje
dag går döden varnande omkring hennes hus. Hon är
lik en människa i sjönöd som ser hundra linor utkastade
för sin räddning men i hastigheten icke vet vilken hon
skall hugga tag i — allt medan båten glider undan med
förfärande fart. Denna febrila rädsla, denna förtvivlan
inför livets ansvar och korthet, inför döden och inför
det gåtfulla »Sedan» är det, som man brukar kalla
livsångesten.
Det är denna livsångest som med stora skygga ögon
blickar mot oss ur Dan Anderssons böcker. Styrkan i
hans känsla, hans manliga intellekt och hans humor
räddar honom från det i vanlig mening sentimentala,
men liksom det i hans blick låg något sorgset övergivet,
så skär genom hans diktning en ton som av ett
vilsegånget barns snyftan i nattmörkret.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min
moder,
mitt i guldomstänkla dimmor i en rosenmantel klädd.
Hans anläggning var metafysisk. Han kunde, tror jag,
icke se på tingen och människorna utan att samtidigt se
förgängelsen, skelettet. I visionära ögonblick upplevde
han väl stundom den religiösa trons hela lycka, men på
det hela taget var hans tro sjuk, liksom hans tvivel var
ett sjukt tvivel. Han var en brusten man och önskade
sig döden — den död som han, stundom i fasa, stundom
i resignation, stundom i lycka, upplevde tusenfaldigt,
innan den slutligen helt oväntat och vänligt nådde
honom.
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
