Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vägledare (1921) - Dan Andersson - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om vilken väg han funnit bäst och säkrast att vandra.
Han har den sköna, bittra uppgiften att vara det
aktualiserande exemplet för de andra. Men man kan vara andra
till räddning endast i den mån man kan rädda sig själv.
Kan då en diktare som Dan Andersson vara
människorna till nytta, förklarade han något, hjälper han oss?
— Själv sargades han ju av tvivel på sitt arbetes
betydelse — »onyttig, onyttig!» hörde han klockan knäppa
på sitt bord.
Man kan blott svara, att varje verklig diktare är oss
nyttig, var och en som upplevat livets allvar.
Det är sant, att detta söndersprängda, splittrade,
ångestförbrända som Dan Andersson, i stort sett,
exponerade icke kan vara ett mål, en rätt livshållning för
människorna. Men ett stycke hjälper han oss dock.
Han är en väckare, och bör förstås som sådan. Just
det smärtfyllda tonfallet i hans röst bringar oss att stå
upp inför de problem med vilka han brottades. Han
aktualiserar livsångesten, dödens och syndens problem,
förhållandet mellan jord och ande, mellan natur och Gud.
Det att en människa, och en som nyss levde bland oss,
så skakats inför dessa frågor, gör dem levande även
för oss. Andra få komplettera honom, föra vidare, där
han ej längre vet vägen säker. Han löste inga gåtor och
stakade inga vägar, men hela hans liv var ett lidelsefullt
frågande och sökande. Och han levde dock starkt och
modigt mitt i allt mörkret.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och så snart brinner ner,
men den kärlek där fanns ej förgängelse vet —
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
